Nobody's Perfect!

Igår var vi hos svärföräldrarna på middag. Jag skulle leka 'glassbil' med Theo och höll som bäst på att lära honom räkna 'osynliga' pengar.

-Jaha, får man köpa en glass? säger jag.
-Ja, säger Theo. 9 kronor.
Jag öppnar min ficka och lägger 'osynliga' pengar i pojkens hand samtidigt som jag räknar och han förundrat tittar på.
-Sådär. 9 kronor. Nu är det din tur. Vad vill du ha?
-En glass! [vad annars :P] Säger han och flinar stort!
-Jaha, en glass..  då blir det 12 kronor. Säger jag.
Theo öppnar dragkedjan på sin jackficka, gräver runt lite och sedan slänger han fram en ihopskrynklad femtiolapp under näsan på mig!

Var den kom ifrån är fortfarande ett mysterium..

För att dra lite bakgrundshistoria så gick Theo hos en dagmamma som bor här på området, inte alls långt ifrån där vi bor. Helt perfekt och dagmamman är underbar :] Där har jag varit mycket som barn. Mamma har jobbat med henne [/hemma hos henne när hon hade som mest barn] och så gick jag i samma klass [grundskolan] med en av hennes döttrar. Så jag vet vad jag snackar om!

I alla fall så sa vi upp platsen hos henne i våras förra året. Theo har varit hemma sen dess. Så fort Tilia föddes så hade jag planer på att söka samma dagmamma till båda barnen. Det såg mörkt ut eftersom det var ett par syskon som skulle inskolas hos henne så det var fullt. Sen rann det hela ut i sanden. Jag ville verkligen ha just den dagmamman. Vi kollade runt på andra dagmammor och dagis men alltid var det något som kändes fel, kräsen som man är ;) För dåligt till, för stort, dålig/ingen lekpark, surtanter till fröknar osv..
Vi bestämde oss ändå för att söka samma dagmamma. Man kan ju ha tur och komma in i alla fall, även om hoppet inte var stort. 

Sagt och gjort! Vi hämtade ansökningsblanketter, fyllde i, glömde bort att lämna in dom och sen fick vi höra att dagmamman fått en hjärinfart :S Allt rann ut i sanden igen. Vi kunde ju inte söka en dagmamma när vi inte visste om hon ens skulle fortsätta arbeta. Jag började få panik! Jag föreställde mig det värsta.. att vi inte skulle få någon plats nånstans överhuvudtaget eftersom vi nu var så sena med inlämningen av ansökningsblanketterna.
Efter mycket om och men så bestämde vi oss för att vi gillade Lövstugan och Moroten bäst av de dagis som finns.
Förra veckan *skämmes* hämtade vi nya ansökningsblanketter och fyllde i.

1. Lövstugan
2. Moroten
3. Dagmamman (ja man kan ju faktiskt ha tur)

Vareviga dag så har vi glömt att lämna in dom! Igår bestämde jag att det var dags. Jag hann aldrig innan telefonen ringde. Det var Theos gamla dagmamma.

-Hej Nina! Jag bara undrade om du inte ska börja jobba snart? Säger hon och skrattar.
-Hur så, är du utan jobb? Svarar jag :P
-Jao, nästan, säger hon. Jag har ett barn kvar!
-ETT??!

Det visade sig att 4 av dom 5 barnen hade blivit överflyttade på dagis då hon har varit sjukskriven så länge. Eftersom hon var rädd att förlora jobbet då hon bara har 1 barn kvar att ta hand om så hade hon plötsligt tänkt på oss, då hon visste att vi gärna ville fortsätta att ha barnen hos henne. Så nu behöver vi bara hämta ännu en ansökningsblankett och fylla i så har vi barnomsorgen kirrad, bara så där :]

Snacka om tur!

Men vad ÄR detta???
Hur ska jag kunna få 'Svennebanan' ut ur min hjärna??
Jag var till och med tvungen att ladda ner den för nån vecka sedan bara för att jag inte ska bli knäpp av att gå runt och nynna på den själv.
Årets sommarplåga, helt klart!




Lägger även till denna låt. Favoriten med Promoe. Den gör mig glad :]
 

Japp, i förrgår va det sprängning.
Inget speciellt faktiskt mer än en hyffsad besvikelse. Slangen sitter kvar! Jag som hade trott att jag skulle vara slang-fri vid det här laget. Men den ska tydligen sitta kvar tills de ser att allt funkar som det ska igen, och lika bra är väl det så att det inte blir ännu mer elände. Jag har ju ändå vant mig vid den nu så jag märker knappt av den längre. Fast det ska bli riktigt skönt att slippa den sen. Jag har sovit på höger sidan i snart 3 veckor nu så ryggen är väl inte direkt på topp :P

I alla fall så åkte vi ner till Umeå. Jag och mina föräldrar, eftersom de ändå skulle ner och shoppa.
Klockan 10 hade jag tid för sprängning. Jag anmälde mig i luckan, betalade 300 spänn [och är nu mera stolt innehavare av sjukvårdens FRIKORT!], slog mig ner i väntrummet, blev uppropad och följde med till ett annat väntrum. Så fort dörrarna slogs upp så såg jag en liten tant. Hennes ögon verkligen lyste när jag kom in och man kunde direkt se att hon var en sån där pratsugen typ :P Jag hälsade, och direkt körde hon igång med en redig historia om hur de upptäckte hennes njursten. Intresseklubben antecknar ^^ Nä, men det var en trevlig liten tant som totalt blåste bort den lilla nervositet jag kände :] Hon sa -Det går sååå bra, jag kände ingenting! Jag till och med somnade där inne! Och det är ju faktiskt sånt som man vill höra när man är inne på sjukan och ska göra nånting som man aldrig har gjort förut men som låter lite läskigt. Jag menar sprängning.. det låter inte så trevligt!

Efter en liten pratstund med tanten så blev jag uppropad igen. Jag fick komma in till en läkare som hade mörkt hår, vit (!?) mustach och var jättetrevlig. Han frågade mig varför jag hade fått njursten. -Ööö, är det inte du som ska veta sånt? svarar jag. Efter ungefär 1000 frågor så utbrister han -Där har vi det! När jag berättar att jag har fött 2 barn inom loppet av 2 år. Håll i er nu brudar! Man kan få njursten av att vara gravid. Det hade jag ingen aning om. Han sa att det är fixeringen som kan "täppa till" urinvägarna. Både Theo och Tilia var fixerade i 3 veckor vardera, alltså 6 veckors fixering på 2 år, mattesnille som jag är ;) Och vad nu det hade att göra med saken...?

Sen var det dags för själva sprängningen. Först fick jag en spruta. Sen dröjde det inte många minuter innan livet blev underbart :D Jag fick ligga på en brits med ett slags rör på magen, just där stenen satt. Röret skulle sedan 'skjuta' ut ultraljudsvågor. Det kändes skumt. Ungefär som att nån snärtade på huden (och invärtes) med ett gummiband. Ganska störande faktiskt.

Och där fick jag ligga, så där lagomt i fyllan, ni vet när livet är så där härligt :] Jag höll faktiskt på att slumra till några gånger jag också, ända tills han ökade frekvensen på vågorna och träffade av ischiasnerven. Aoooh! ^^
Dryga 40 minuter senare så var jag färdig och fortfarande så där lagomt på fyllan. Jag fick gå ut i väntrummet igen och fika medans jag fick förklarat för mig vad som skulle hända i framtiden. Sen var det tack och adjö och jag fick vingla mig ut själv bäst jag kunde. Livet var fortfarande härligt.. och sen var det shopping resten av dagen ;)

Om ca 2 veckor ska jag få röntga mig igen och då vill jag inte veta av något annat än att den j-veln är borta! I alla fall det som är kvar av den. Hoppas den fick vad den förtjänade!

Kan det bli måndag NÅN GÅNG så jag får det överstökat och kan bli som folk igen??
Vi har sjukt mycket att göra, speciellt ute och det underlättar inte sprecis av att gå och oroa sig för att man ska fastna i något (även fast den sitter under kläderna) eller att man inte kan ta i ordentligt och slita och bryta som man vill.

Idag är det trädgården som står på schemat. Rensa ogräs, slita blommor, 'kratta' jordgubbsland, räkna på trädgårdslandet, spada, och fundera ut ett sätt att få bort mossan som sakta men säkert har börjat krypa sig in på garageuppfarten!

Nu fiskbrugare. Mums :]

Lilla gumman har helt plötsligt blivit så stor!
Hon har lärt sig att sätta sig upp, hon ställer sig mot saker, hon kan stå själv kortare stunder, hon är grym på att akrobatisera och hitta ställningar som man inte ens trodde var möjliga och så har hon äntligen lärt sig krypa. Egentligen har hon ju redan "krypit" i ett par månader, eller "maska" som vi brukar kalla det. Men nu har hon sakta men säkert börjat få till det här med att krypa på händer och knän. Eller jag kanske ska säga på händer, ett knä och en fot? ;)

Nu har vi dessutom skymtat den första tanden. Och ojoj vad stackarn har ont! :( Hon har inte gjort annat än att grina i två dagar. Och det förstår jag! Hon har en stor vit bula i nederkäken som liknar en ond blåsa som är på väg att spricka när som helst. Feber har hon också. Får hoppas att tandrackarn kommer fram snart.

Lägger ut en liten filmsnutt på "masken" också :]

Jag har varit lite 'off' härifrån ett tag. Jag ska dra historien i korta drag, för annars är det nog ingen som orkar läsa ;)

Den 6:e maj, på självaste 23-årsdagen så får jag ruggiga smärtor i ena njuren. Jag åker in både på akuten (där jag för övrigt inte ens blir insläppt) och på vårdcentralen och de konstateras att jag förmodligen har en uvi som håller på att sprida sig mot njurarna. Så jag blir hemskickad med en kur antibiotika och får snällt vänta tills det har gett sig.

Den 7:e maj, har jag så ont att jag varken kan stå, gå, sitta eller ligga. Jag som trodde att föda barn var det ondaste man kunde göra här i världen, men nu vet jag att det är fel fel FEL! Föda barn är skönt i jämförelse!
I alla fall så åker vi in på akuten och där får jag ligga hela dagen. Efter både röntgen och UL så konstaterades det att jag har fått en njursten [pensionärsvarning!] De skickar hem mig i väntan på vad som skall komma härnäst.

Den 8:e maj, får jag åka till akuten (med remiss..??) i Umeå och efter 4 timmar blir jag äntligen inlagd! Jag får trevliga sprutor i skinkan och plötsligt är jag i himmelriket :D

Hela helgen har jag legat fullpumpad med droger, bland en massa pansionärer på urologen i umeå. I söndags fick jag en kateter som sitter i njuren. Så nu går jag runt halvt invalid med en påse kiss på benet. Hurra! 

I måndags fick jag äntligen komma hem till mina småttingar. Fy vad jag hade saknat dom! Och det verkar som de hade saknat mig också :)

Idag fick jag en kallelse till sprängning!
Fire in the hole!
25:e blir det av. *längtar*

Det finns en sak här i livet som jag inte riktigt förstår mig på.. och det är hur man får det att skumma så där trevligt när man ska diska. Antingen så lyckas jag bara fixa lite skum som sedan försvinner efter ett par minuter. Vilket leder till att jag måste byta vatten 17ggr innan jag har diskat klart. Eller så blir det jättemycket skum och så tänker man YES nu fixade jag det! Men så märker man när man ska börja diska att det inte finns något vatten istället.

Mystery indeed..

Några envisa försök på telefonen till och jag hade fixat en akut läkartid på MK. Vi åkte dit och fick medicin :D Inga förbaskade ögondroppar! Och det bästa av allt var att Theo tycker den var så god att han tjatade om sin medicin hela gårdagen. Det förstår jag, den smakade som söt sliskig saft. Nu hoppas vi bara att den funkar också!

Jag sitter som en hök på telefonen för att ringa till Medicinkonsulten. Theo har börjat få besvär med ögonen igen och det FUNKAR helt enkelt inte med ögondroppar längre. Det är nästan omöjligt att få in något i stackarns ögon. Han verkligen hatar det!

I alla fall så ringer jag ett par gånger. Ingen svarar. Jag ringer en gång till och tänker att nu får det banne mig tuta tills någon svarar i andra änden. Det ringer och ringer och tillslut svarar en tant bittert - Välkommen till Lycksele kommun, hallå!? HALLÅ!? och innan jag ens hinner öppna munnen och svara så slänger hon på luren igen!

Haha vafan liksom!? Tror det är någon som har vaknat på fel sida.

Nä, nu ska jag göra ett nytt försök och svarar hon igen så ska JAG slänga på luren först..!